Rio-Roffe vs Mannen med tanden.
Av Ivan Parker.
Förr, för länge sedan, ja på 50, 60-talet alltså.
Då måste det ha varit lätt att hitta på historier från sjön. Jag menar att det var bättre förr kanske stämmer trots allt.
Det säger ju sig själv att det är roligare när hamnarna som tornade upp sig i horisonten var Rio del Janeiro, Vera Cruz, Perth, Cape Town, San Fransisco osv.
Ställen som det lös äventyr runt, glada horor, lurendrejare och stygga poliser som släpper ut en innan man törnar till. Lyckliga och egendomliga historier kom till varje gång en glad, utvilad sjöman gick iland för inte jobbade dom väl så mycket på den tiden?
Att crewlisten var mer än två A4 lång gjorde ju att resan ditt också kunde bjuda på minst ett par klassiker.
Gubbar med smeknamn som ”Rio-Roffe”,
”Long Island-Lasse” var mönstrade som timmerman och 2:e kock tillika fanns ju ”Jungmannajäveln” längst ner på sidan två.
Precis som det inte skulle räcka med dom tidigare nämnda. Det fanns “hökare” och man tog säkert 12 passagerare som alla hette Povel Ramel.
Ja, det var tider det, eller hur?
Det verkade ju som så om inget annat.
Men jag har funderat. Jag tror det är bättre nu nämligen. Rent statistiskt.
Efter jag startat min sjöbana som jungman/brandvakt med rätt att få plocka solstolar och tömma papperskorgar i ett av dom större färjerederierna “himma” vid.
Så fick jag chansen att mönstra på ett av Gorthons fartyg. Den där Louise lätt ju till och med vacker kommer jag ihåg att jag tänkte när jag fick beskedet över telefon.
Vilket sedermera visade sig vara sant.
Bara det är ju en historia att skriva ner. Dock ej i denna tidskrift.
Gorthon var ju inte precis Transatlantic eller Johnson Line och det var ju inte ens i närheten av Sahlén.
Gorthon var Nordatlanten i januari och tråkiga små hålor i Kanada. Inte alls Sydamerika med sina lyckliga horor eller New Zeeland med sina stora biffar.
Det var inte passera ekvatorn och bli döpt av Neptun, ligga i hängmatta och dricka öl på frivakten under tiden som Rio-Roffe berättade historier om när han gifte sig av misstag i Chile.
Gorthon var en femöring i skorstenen, vaska med metalbrite innan passage av Helsingborg och den bästa hamnen i världen enligt en Gorthon-gubbe, det var Gorthons egna Rio.
Inget slog ett par dagar i Corner Brook på New Foundland om man skulle tro dom som varit där.
Detta fick jag veta innan jag hann sätta mig i skitmässen den där hösten i mitten på 90-talet.
När jag hade kånkat min gamla hockeytrunk, som var full med vinterkläder och svunna drömmar om en proffskarriär, upp för fallrepet på styrbordssidan.
Sett hur jävla tjockt med vitfärg dom slabbat på under åratal av styrbordssidan till kaj.
Men ingen skugga ska falla över dom som gjort det, det var sannerligen vitt på håll och det är ju det som räknades.
Corner Brook är världens bästa hamn, hörde jag jättemänniskan säga.
Eller jag hörde ett bröl, stack i min jungmansskalle genom dörren, såg hur hans mässingstand, kanske var det guld, dansade runt i den annars nästan tomma käften.
-Ja det är fan i mig bra där malde han på med sin breda trelleborgsskånska.
Dit kommer vi nog nästa resa mullrade han vidare och alla hans hakor gungade i takt med aluminiumet rullade ut ur fartygets innandöme.
Okej, tänkte jag, det var detta som ”Olle-Schessmangylare” hade berättat om.
Han var salt tyckte jag när jag gick mina brandrundor mellan Trellehåla och Tyskland.
Men han var inte lika salt som dom som satt och sörplade Zoegas den där dagen i skitmässen på Helsingborgs vita svan. För dom hade fan ta mig saltvatten i blodet.
Jag skakade hand med den store mannen med tanden och dom andra som satt där i sina skitiga overaller.
En salig blandning av på ytan normala människor och sen några som skulle kunna betecknas som icke normala eller varjefall annorlunda till sin uppenbarelse. Som han med tanden.
Jag kände hur min resa började, min egna resa mot mina sjömanshistorier.
Äventyret fanns där utanför pirarna, i nästa hamn om jag hade tur. Sen skulle jag kunna mönstra av och fara hem, berätta för mina vänner där hemma om allt jag fått uppleva där borta. Naturligtvis skulle jag krydda mina historier, precis som alla andra gjorde, skulle det visa sig.
Nästa hamn var Hamina i Finland. Där fanns inga äventyr, inte ens för mig.
Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Det sa alltid min morsa.
Min far han sa bara att jag inte skulle ta första bästa schapp, utan vänta till det andra. Vilket av dessa två råd som skulle bli min ledstjärna hoppas jag ni kan räkna ut.
No comments:
Post a Comment