Sanning svart som sludge – Werner möter rättvisan del 2
Av: Ivan Parker
Så kom dagen.
På fartyget Tarnbris möttes de för första gången. Det var en sådan dag som bara förekommer en handfull gånger per år i staden Göteborg. Solen stod som högst på himlen och älven låg spegelblank så när som på de avstannande svallvågor Älvsnabben dragit upp på sin förbifart.
Han hade en mörkblå skjorta, jeans och cowboyboats. De av solen automatiskt tonade glasögonen dolde hans ögon och gav ett hotfullt men förtroendegivande intryck. Han bleka stenansikte fäste sig genast på Werners näthinna, men blott en kort sekund innan en solreflex från det polerade skorpionprydda bältespännet kom som en blixt. Werner vände bort blicken och tänkte för sig själv. ”Denna man är farlig, förvisso gammal, men farlig.”
Den Gamle visade sig dock inte vara så farlig och när solen försvunnit bakom Tarnbris skortsten återgick hans glasögon till transparens och ett par vänliga ögon uppenbarade sig. Det skulle visa sig att Den Gamle satt inne med ovärderlig information om händelsen i Tyskland 10 år tidigare, Werners trauma, som han för alltid trodde skulle förbli obesvarat. Nu låg alla svar inom räckhåll, sanningen skulle segra. Sanning svart som sludge.
Pireus, tre veckor senare.
Hotellrumsdörren stod på glänt och Werner tog sig friheten att stiga in. Där inne låg Den Gamle nedbäddad under vita lakan. Klockan var snart tio på morgonen och den aktiva trafiken utanför hotellet gjorde sitt bästa för att skapa en otrevlig ljudatmosfär. Dessutom surrade den gamla luftkonditioneringen - svagt, men irriterande.
Werner knackade försiktigt i väggen och harklade ett försiktigt ”Godmorgon”
Svaret kom snabbt som en avlöning; ”Fy fan. Vad är klockan?”
Werner satte sig på en stol och undgick precis att trampa i en stor våt fläck på den röda heltäckningsmattan, en fläck som senare skulle visa sig vara oförklarlig. Eller var den det?
Han synade av rummet. Det var i princip ett identiskt rum som det han själv hade.
En dubbelsäng bäddad med blått överkast och vita lakan, tunna som smörgåspapper. Ett för litet skrivbord som var ockuperat av en svart laptop och till sist ett nattduksbord som pryddes av Marpol. Där låg den, liksom en bibel, och väntade på att bli uppslagen under nätterna då Den Gamle låg och drömde om de olika Annexen. Ofta vaknade han kallsvettig och fick söka svaren i denna heliga skrift innan han lugnt kunde somna om.
Den gamle vred på sig, lade sig på rygg, satte på sig glasögonen, men fällde genast upp dem i pannan. Han hostade kort och sa:
”Det är bara nyttigt att bli lite full ibland och bete sig som ett svin!”
Visdomsord så gott som något och Werner minns finske matrosens ord på vägen då han som motorman och gröngöling i Gorthon Lines, tillsammans med eleven hade klagat på baksmälla. ”Pojkar, bakfylla är bara inbillning före 30.” Nu var Werner 32 år och han hade förstått vad finske matrosen menade. Men det som mötte hans blick denna morgon var baksmällan personifierad. Han hade aldrig tidigare sett en sådan bakfull människa. Den Gamles normalt bleka stenansikte var om möjligt ännu blekare och han såg stel och bister ut. Hans ansikte påminde närmast om en korsning mellan Ingvar Carlsson och Gösta Ekmans Papphammar.
”Ge mig lite vatten”, sa han, och Werner gick önskan till mötes.
”Du har väl inte glömt att vi skall åka till lilla ön idag och bada i salt?”, sa Werner.
”Nej för fan”, sa Den Gamle och tog snabbt på sig de kläder han natten innan läggdags tagit av sig och slängt i en hög. Konstigt att dom liksom Werner precis undgått den mystiska fläcken på heltäckningsmattan.
”Vad är det där för en fläck?”, sa Den Gamle då han fick sen den.
”Jag vet inte”, sa Werner. ”Jag vill inte veta heller”.
”Inte jag heller”, sa Den Gamle, ”Kom så går vi”.
De tog ”The flying Dolphin IV” ut till den lilla ön Aegan. Med 35 knop behövdes knappt 40 minuter från Pireus innan delfinen kunde angöra Aegans hamn. Där låg lyxiga jakter sida vid sida med små fiskekuttrar. Werner tyckte den lilla ön var så vacker, men kände sig ändå lite vilsen. Den Gamle visste dock vart de skulle. Drygt 100 meter bort låg en liten badstrand. Av en tjock farbror hyrde de varsin badstol som kostade 3 Euro stycket för en dag. Billigt, tyckte Werner som genast beställde ett par öl en flaska vatten av den tjocke farbrorn. Den Gamle slet av sig sina kläder, krängde på ett par badshorts, kastade sig på stolen och somnade genast. Werner öppnade den kalla ölen, tog på sig sina fina blå badbyxor med gula svenska kronor på.
Han lade sig på sin stol och tittade ut över badviken och den lilla hamnen. Det var en aktiv trafik och precis som Den Gamle sagt så lade färjorna till med aktern före, ideliga perfekta häckförtöjningar. Och inte hade de bogpropeller heller utan skepparna släppte enkelt ett ankare och snodde runt det som om de inte gjort annat sedan de slutat krypa. Werner mindes tiden i Gorthon Lines och speciellt en gång då bogpropellern lade av på Joh Gorthon och de yngre styrmännen hade börjat stampa nervöst och yra om bogserbåtar. Även denna gång hade Captain Goodweather räddat situationen, som så många gånger förr. Två shacklar i vattnet och bogpropeller kunde man lika gärna ha hemma i potatisåkern.
Den Gamle vaknade försiktigt efter att ha fått sova ett tag.
”Snart vill jag bada”, sa han och sträckte sig efter vattnet. Kvällen innan hade vatten inte varit lika intressant och dessutom, som han sagt, ”knullade fisken i vattnet”. Men sent skall syndaren vakna och vatten, även fiskknullat, verkade smaka bra i strupen på Den Gamle.
Men Werner var inte intresserad av att se Den Gamle släcka indianernas törst i magen. Han ville veta, och det var sanningen han ville veta. Vad visste Den Gamle och varför? Det visade sig att han varit åtskilliga år arbetat vid den svenska sjöfartsinspektionen och varit nära inblandad i efterskalven till Werners tyska brott. Som ett slags bevis på hur länge Den Gamle varit inom branschen pratade han ofta om ”Trä60” som var en slags motsvarighet till den moderna brandsäkra A60-skotten.
Men äntligen, till Werners stora lycka, tog han bladet från munnen och berättade hur de tvingat tysken på fall. Beväpnade med Marpol, Solas och den Svenska Författningssamligen hade de marscherat mot Hamburg och ingen så stor statlig subventionerad svensk skara hade korsat den tyska gränsen sedan det trettioåriga kriget. Väl på plats hade den läxat upp både valpar och lärt gamla hundar att såväl sitta som Annex 1, samt hur det egentligen går till i ett maskinrum. Pejlar man en tank med 1 mm olja på toppen så blir hela stickan oljig. Det betyder inte att hela tanken är full med olja. ”Die Dumme Schweden” fick kontraproduktiv mening och till slut hade till och med den allra mest obstinate Wasserpolizei givit upp. Kvar låg pappret på bordet, signerat och stämplat med den tyska örnen. Ett dokument som friskrev Werner och alla de andra som bara försöker göra sitt jobb. Alla fartyg, i vart fall dom som var kölsträckta före 1982 och svenska. Var friskrivna från den synnerligt dumma tyska särtolkningarna av Marpol. Werner hade helt ovetande avgått med flaggan i topp. Likt ett skyddshelgon för alla de andremaskinister som plöjer världshaven med risk för att åka in bakom svenska gardiner bara för att man inte följer de tyska örnarnas förljugna sanning. Aldrig mer skulle någon få knäcka en maskinist bara för att det inte gick att självlänsa en bottentank. Inte ens en andremaskinist kan bryta mot naturlagarna och bara för det riskera att kallas för skurk och få leva på vatten och bröd.
”Men...”, sa Werner, ”men vad hände med dom tre bröderna Dalton?”
Han syftade på de tre yngre tuffa killarna från Wasserschutz polizei, som initialt gjort sitt yttersta för att få Werner bakom lås och bom. ”Vad hände med dom?”
Den Gamle log fundersamt och tänkte tillbaka på alla sina år som nybyggnadsinspektör i Shanghai för sjöfartsinspektionens räkning. Alla dessa fajter och näst intill handgripliga strider med snåla redare och stressade varvsförmän. Han mindes det gamla kinesiska ordspråket som alltid varit hans ledstjärna;
”Werner, om du sitter tillräckligt länge vid en flod kommer förr eller senare dina fiender att flyta förbi."
Han fortsatte efter en konstpaus på ett par minuter,"nu vill jag inte prata mer om detta. Aldrig mer, förstått? Jag vill bada.”
Han slog ut med armarna och sa med barsk röst: ”End of story – No questions!”.
Det sista kändes välbekant för Werner och påminde om en turkisk föreläsare i skeppsinspektioner. Hade Den Gamle möjligen gått samma kurs som Werner en gång varit på? Detta fick han dock aldrig svar på för Den gamle var redan en bra bit ut i den lilla badviken.
Ty sådant är livet. Vissa frågor förblir obesvarade, liksom den mystiska fläcken, medan andra besvaras när man minst anar det.
Werner reste sig ur sin solstol, tittade upp mot den starka solen. Den hade börjat sin färd från toppen mot väster, men var fortfarande varm nog att värma en Skandinav och locka honom till bad. Han gick ner mot det gnistrande Medelhavet och följde Den Gamles spår ner i vattnet.
Werner kände att missmodet sedan händelsen i Hamburg liksom pressades uppåt och ut genom huvudet i takt som vattennivån steg längs hans vältränade kropp. Högre och högre steg det och när huvudet täcktes var alla oro och missmod borta och kvar var endast en ren och bekymmersfri maskinist – helt fri från synd.
End of story - no questions.
No comments:
Post a Comment