Hamburg, skådeplatsen för Ivan Parkers första novell.

Werner möter rättvisan och skakar hand med Tysken. Av Ivan Parker

Del 1 - Brottet

”Pilotladder on starboard side” sa dom på VHFen.

Mannen som pratade i andra ändan bröt på tyska, så som de gör i filmer som

handlar om 2:a världskriget.

Efter vi lossat lasten av papper, som vi förövrigt lastat i kanske en av

världens tråkigaste hamnar, styrde vi mot ”Elbe Eins”.

Överstyrman Avén sa att det hette så innan. Men nu var det nya tider, sa jag.

Kriget är slut och ”Elbe Eins” är Elbe.

Han skrattade lite och plirade sådär som han gjorde ibland. Precis som han hade hört min lustighet innan. Kanske var det min gamle far som berättat något liknande för många år sedan när Avén var nybakad styrman på färjorna hemma.

Jag rusade ner och hämtade lotsen vid lotsporten.

- Mind your head, sa jag när vi tog steget in i brädgången.

Jaa…,mullrade han med sina långa stämband.

Väl uppe på den mörka bryggan där risken för skallskador var obetydlig, erbjöd jag honom kaffe som sig bör.

Han tackade vänligen nej, berättade att han drack kaffe för att släcka törsten och nu var han inte så törstig. Jag var trött så jag tog en kopp av den svarta drycken, tänkte på människors egenheter, främst då den store tyske lotsens.

Så jävla gott är det ju inte att sörpla i sig Acrylamid att man gör det för att släcka törsten. En kall öl måste ju vara mycket bättre vid sådana tillfällen.

Nåja, det var på den tiden då det stora Acrylamidlarmet tjöt över nejden hemma vid.

Hela Hallandsåsen var ju full med det sedan de försökt borra genom gruset.

Jag funderade ibland på hur de hade tänk. Jag fick lära mig i lågstadiet att det var en rullstensås och inte urberg. Efter egen forskning i sandlådan hade jag kommit fram till att det är mycket svårt, rent av omöjligt att borra i grus. Det

visste de inte på Skanska, tyvärr.

Så nu hade de tätat med Acrylamid. Kor hade trillat av pinnen till höger och vänster uppe vid Förslövs-Grevie. Att det sedan skulle visa sig att det fanns i potatis kunde man ju förstå om man var hemma i den blomstrande potatiskulturen

som rådde på Bjärehalvön. Därför gick nu larmet hemma om Acrylamid i pommes frites och chips. Vattnet som gör att det rasar i sandgropen uppe på åsen tas naturligtvis upp av potatisen som växer på dess slutningar. 

Långsökt, men visst, om viljan fanns där kunde man ju säga så. Men hur i helvete kom det i kaffet som

jag erbjöd lotsen på väg in till Hamburg? Det vet inte jag.

Lotsen, som först hade tyckts lite skrämmande när han fyllde ut lotsporten, var en trevlig skit.

Han kallade sin före detta ledare för Mr Adolf Hitler kommer jag ihåg.

Vi språkade om det förestående Irakkriget där i mörkret. Han tyckte som jag, det var dumt att kriga, att Bush var en förvirrad man som krigade för att han var en svag president.

Röstfiskare och typ helt enkelt.

Men lotsen sa också att det var judarnas fel. Och bara för att Amerika var styrt av judar så hade Israel, som bombade på som galningar nere på Gazaremsan, den största skulden i detta inte så lite spända världsläge.

Hade de där judarna bara lärt sig av vad de själva hade fått utstå under Mr Adolf så skulle de vara mer fredligt sinnade, menade han.

Hmmm, sa jag, tog en slurk av det svarta giftet och frågade hur långt vi hade kvar till lotsbyte.

-Zwei stunden, brummade han.

Losten bytes senare och en ny kom ombord. Vi lade oss till rätta inne vid Wallmans kaj. Inte de för den gemene mannen kända salongerna tyvärr.

Vid Wallmans kaj i Hamburgs enorma hamn erbjöds inte mycket nöje. Där erbjöds bara spånskivor och gästspelet bestod av Wasserschutzpolizei och Port State Control.

Ett skådespel gott som vilket annat skulle det visa sig.

Ein, zwei ,drei!! ”Fritzarna” gick ombord på fallrepet.

Andremaskinist Werner stod mest och titta på deras långa svarta skinnrockar med guldgaloner, de vita mössorna där man skulle kunna landa en helikopter på, dessa rättvisans och vattnets poliser.

Han visste nog inte riktigt vad som väntade honom, ty han trodde sig ha rent mjöl i påsen.

Werner tittade på dem lite tufft, öppnande dörren och gick in i bygget för ännu en kopp kaffe.

Det ska väl inte vara några problem med dem tänkte han, tog fyra buttercookies, öppnade dörren ner i maskin med axeln och gled med vana steg  ner i gruvan.

Knappt hade han satt sig ner i kontrollrummet, fyllt sitt lite skäggiga ansikte med sina kakor innan det ringde i luren.

-”Maskin, Werner” svarade han så kaksmulorna flög över dom lättklädda damerna i Köpckes almanacka. Den absolut sista som skulle produceras i deras namn visade det sig.

Det slog honom att det var ett tag sedan han var iland och idkade umgänge med vackra damer men sen tänkte han inte mer. Han bara löd order…..

Det var nämligen så att chiefen ville att han skulle ta med sig oljedagboken och komma upp i salongen. Snabbt som en avlöning, tillade han för att få lite tyngd bakom sina ord.

De ville titta i den och prata lite med honom, det skulle inte medföra några problem trodde Chiefen. Det trodde inte Werner heller men……

Detta var början på ett litet helvete för maskinist Werner ty under ett par dygn skulle ha få smaka på rättvisan.

Werner tog boken under armen, vände sig mot den dataspelande förstemaskinisten som tittade upp från dataskärmen till  Werners stora förvåning, det bådade inte gott. Werner kände till hans förflutna.

Det visste förstemaskinisten, därför höll han tyst. Inte ett ord om sina 17 år som chief i Thuntank, om alla jävla besök av Wasserschutzpolizei. Blickarna räckte, de två maskinisterna talade samma tysta språk trots att han kunde varit

andremaskinist Werners far.

-”Jaha, ordnung muss sein som dom säger här”, sa Werner, kostade på sig ett leende, slog ihop klackarna på sina stålexskor och försvann ut mot lejdaren.

Werner stack in sin svettiga nuna i salongen. Gubbarna i soffan tittade alla tre upp samtidigt, sa vänligt ”Guten tag” till

Werner  och erbjöd honom att sitta ner.

Werner pejlade av dom snabbt. Dom påminde honom om bröderna Dalton.

Det var den långe som var den tuffe, mellangubben som var den trevliga och sen var den kortaste av dom, han var den blyge.

Den långe började genast fråga honom om huruvida han visste vad han hade gjort.

Werner såg frågande på honom. Han blev lite svettig, varm i ansiktet, nevositeten kom krypande.

Vad hade han gjort för fel? Han hade ju gjort som han blivit instruerad.

”Länsa här genom” osv….

Utrustningen var inte den bästa, man skulle till och med kunna säga att vattnet inte renades alls. Fastän man hade sagt att han kunde gott köra till det kom prickigt vatten så hade han inte gjort det.

Han hade stängt ventilen i god tid innan för att vara säker på att det inte kom olja i havet. Han ville ju att hans barn skulle kunna bada som han en gång hade gjort.

Miljön hade alltid varit viktig för Werner och nu satt han här i Hamburg och blev anklagad för att smutsat ner havet som han älskade så.

Nej, sa Werner. Jag vet inte vad som är fel. Jag har bara följt mina instruktioner.

Så som de har gjort åtskilliga år innan jag kom ombord, berättade han med lite darr på rösten.

Han samlade sig, tog ett djupt andetag. Plöstligt kände han att han fylldes av självförtroende.

Fan, han hade ju gott på fötterna. Hade bara den där småländska chiefen varit här också så skulle han få gå ner igen lika fort som han kom upp.

Men nu hade han ju mönstrat av i Liverpool. Likaså hade förstemaskinisten och skepparn.

”Ses i Liverpool”, jo jag tackar jag.

Kvar var han som högsta befäl att förhöra under dessa ”oegentligheters” tidsperiod, alltså de senaste 25 åren.

”Får dom här jävla fritzarna bestämma sitter väl jag bland tyska läderbögar inom en snar framtid”. Bakom ”svenska gardiner” som det en gång hette. ”Det här verkar inte bra” for det genom Werners skalle.

Werner fortsatte att berätta för de tre hur han gjorde när han länsade vatten.

De läste i sina böcker, följde med i oljedagboken.

Den långe tuffe skakade på huvudet flera gånger. Ibland pratade han med sina

kolleger, das  ist unmöglich, das ist verboten, man kan nicht bei selbst druck

die sludgetank drainieren!!? Das muss man können!

Flera gånger tittade han på Werner med skum blick, sa på sin typiska tyska porrfilmsdialekt.

-According to MARPOL, according to SOLAS…..

Werner tänkte i sitt stilla sinne, för fan hur vill du jag ska göra då? Har du

någonsin varit i ett maskinrum din jävla valp?

Klart som fan man inte kan dränera en tank som ligger i kölen på självtryck till en tank som sitter högre upp. Det fattar väl vem som helst? Eller?

Efter cirka 20 minuters korsförhör fick Werner gå. Det var tydligen dags för överläggningar och provtagningar i maskin.

Werner hasade sig ner i mässen, satte sig på sin stol, inga kakor, bara ett stort glas saft. Han var fortfarande varm i skallen. Tankarna for genom hans maskinisthuvud. Var det detta man gick tre år i skolan för. Att bli hånad av några tyska spolingar som inte visste ett skit.

”Tänk om dom spärrar in mig, det blir kvarstad, båten säljs och allt är mitt fel.”

Han märkte att han inte tänkte så rationellt längre. Tog ett glas saft till och tänkte på tiden som motorman. Det var bättre förr, även om det inte var på Johnson tiden han seglade manskap.

Lyckligt ovetande hade han bara gått iland när de här boysen kom ombord då.

Iland till nöje och förlustelse, aldrig att han tänkte på den stackars andremaskinisten som fick vara kvar ombord.

Men nu fick han sota för sitt syndiga leverne.

Dagen rullade på och Werner var åter i maskin. Han hade ingen lust att göra något så han satt mest med förstemaskinisten i kontrollrummet. Werner förklarade och förstemaskinisten lyssnade, eller rättare sagt, satt vid sidan om och spelade på datorn.  Men ibland så nickade han igenkännande eller mummlade något otydligt som Werner tog som ett,  ”ja det är för jävligt.”

Dom tre tyska Wasserschutzpolizei-gubbarna for runt där ute i maskin. ”Kunde inte vara lätt att undvika få olja på de vita skjortorna”, tänkte Werner.  Ja, om man ändå hade så mycket som en vit skjorta på sig när man satt där uppe i salongen. Slippa sitta och skämmas skitig som en gammal eldare i boilersuit.

Skjortorna hade de dragit in  på från rederiet, för att spara pengar. Det sista av värdighet som befäl hade dom sparat in på. Fy fan, snålheten visste inga gränser.

Hur fan skulle man nu se skillnad på folket ombord? Jobbet var ju det samma som vilket skitigt rep-jobb som helst. Bara med det tillägget att man kunde dömmas skyldig och hamna i spjället som maskinist. Man kunde ju undra vad nästa drag från kontoret skulle bli.

Börja ro för att spara bunker kanske? Det var väl det enda som fanns att spara på nu när dom skurit ner på så mycket i flera år.