Konsten att sätta in en dörr. Del 5.

Konsten att sätta in en dörr. Del 4.

Konsten att sätta in en dörr. Del 3.

Konsten att sätta in en dörr. Del 2.

Konsten att sätta in en dörr. Del 1.

Eira i svampskogen.

Bygget fortskrider...så sakta.

Nästa runda blir den sista rundan på Canada. Därför bjuder bloggen på storyn om den första.

Rio-Roffe vs Mannen med tanden.

Av Ivan Parker.

Förr, för länge sedan, ja  på 50, 60-talet alltså.

Då måste det ha varit lätt att hitta på historier från sjön. Jag menar att det var bättre förr kanske stämmer trots allt.

Det säger ju sig själv att det är roligare när  hamnarna som tornade upp sig i horisonten var Rio del Janeiro, Vera Cruz, Perth, Cape Town, San Fransisco osv.

Ställen som det lös äventyr runt, glada horor, lurendrejare och stygga poliser som släpper ut en innan man törnar till. Lyckliga och egendomliga historier kom till varje gång en glad, utvilad sjöman gick iland för inte jobbade dom väl så mycket på den tiden?

Att crewlisten var mer än två A4 lång gjorde ju att resan ditt också kunde bjuda på minst ett par klassiker.

Gubbar med smeknamn som ”Rio-Roffe”,

”Long Island-Lasse” var mönstrade som timmerman och 2:e kock tillika fanns ju ”Jungmannajäveln” längst ner på sidan två.

Precis som det inte skulle räcka med dom tidigare nämnda. Det fanns “hökare” och man tog säkert 12 passagerare som alla hette Povel Ramel.

Ja, det var tider det, eller hur?

Det verkade ju som så om inget annat.

Men jag har funderat. Jag tror det är bättre nu nämligen. Rent statistiskt.

Efter jag startat min sjöbana som jungman/brandvakt med rätt att få plocka solstolar och tömma papperskorgar i ett av dom större färjerederierna “himma” vid.

Så fick jag chansen att mönstra på ett av Gorthons fartyg. Den där Louise lätt ju till och med vacker kommer jag ihåg att jag tänkte när jag fick beskedet över telefon.

Vilket sedermera visade sig vara sant.

Bara det är ju en historia att skriva ner. Dock ej i denna tidskrift.

Gorthon var ju inte precis Transatlantic eller Johnson Line och det var ju inte ens i närheten av Sahlén.

Gorthon var Nordatlanten i januari och tråkiga små hålor i Kanada. Inte alls Sydamerika med sina lyckliga horor eller New Zeeland med sina stora biffar.

Det var inte passera ekvatorn och bli döpt av Neptun, ligga i hängmatta och dricka öl på frivakten under tiden som Rio-Roffe berättade historier om när han gifte sig av misstag i Chile.

Gorthon var en femöring i skorstenen, vaska med metalbrite innan passage av Helsingborg och den bästa hamnen i världen enligt en Gorthon-gubbe, det var Gorthons egna Rio.

Inget slog ett par dagar i Corner Brook på New Foundland om man skulle tro dom som varit där.

Detta fick jag veta innan jag hann sätta mig i skitmässen den där hösten i mitten på 90-talet.

När jag hade kånkat min gamla hockeytrunk, som var full med vinterkläder och svunna drömmar om en proffskarriär, upp för fallrepet på styrbordssidan.

Sett hur jävla tjockt med vitfärg dom slabbat på under åratal av styrbordssidan till kaj.

Men ingen skugga ska falla över dom som gjort det, det var sannerligen vitt på håll och det är ju det som räknades.

Corner Brook är världens bästa hamn, hörde jag jättemänniskan säga.

Eller jag hörde ett bröl, stack i min jungmansskalle genom dörren, såg hur hans mässingstand, kanske var det guld, dansade runt i den annars nästan tomma käften.

-Ja det är fan i mig bra där malde han på med sin breda trelleborgsskånska.

Dit kommer vi nog nästa resa mullrade han vidare och alla hans hakor gungade i takt med aluminiumet rullade ut ur fartygets innandöme.

Okej, tänkte jag, det var detta som ”Olle-Schessmangylare” hade berättat om.

Han var salt tyckte jag när jag gick mina brandrundor mellan Trellehåla och Tyskland.

Men han var inte lika salt som dom som satt och sörplade Zoegas den där dagen i skitmässen på Helsingborgs vita svan. För dom hade fan ta mig saltvatten i blodet.

Jag skakade hand med den store mannen med tanden och dom andra som satt där i sina skitiga overaller.

En salig blandning av på ytan normala människor och sen några som skulle kunna betecknas som icke normala eller varjefall annorlunda till sin uppenbarelse. Som han med tanden.

Jag kände hur min resa började, min egna resa mot mina sjömanshistorier.

Äventyret fanns där utanför pirarna, i nästa hamn om jag hade tur. Sen skulle jag kunna mönstra av och fara hem, berätta för mina vänner där hemma om allt jag fått uppleva där borta. Naturligtvis skulle jag krydda mina historier, precis som alla andra gjorde, skulle det visa sig.

Nästa hamn var Hamina i Finland. Där fanns inga äventyr, inte ens för mig.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Det sa alltid min morsa.

Min far han sa bara att jag inte skulle ta första bästa schapp, utan vänta till det andra. Vilket av dessa två råd som skulle bli min ledstjärna hoppas jag ni kan räkna ut.

Dorothy!

Vad har du på din smörgås? Jag har hummer!

Alle man på däck!

Elin anländer till piratlekplatsen enligt schedule.

Jobbar vidare på "listan".

Det är barnkalas för alla hemma hos oss.

Mästare i kavaj!

Helsingborg Pond Hockey Championship!

4 år, stora tjejen!

Eira jobbar sent. HPHC gillar detta.

Cajunafton hos Lindes, 5 av 5 ErNST.

Alla älskar Hockey-Henrik.

The Human Zambonis testar dom nya matchtröjorna, en del annat testades också.

Bloggen bjuder på andra delen.................

Vi firar min avmönstring med andra delen av novellen. Denna fick skrivas ca 6 år efter den första, för så lång tid tar saker till sjöss.

Sanning svart som sludge – Werner möter rättvisan del 2

Av: Ivan Parker

Så kom dagen.

På fartyget Tarnbris möttes de för första gången. Det var en sådan dag som bara förekommer en handfull gånger per år i staden Göteborg. Solen stod som högst på himlen och älven låg spegelblank så när som på de avstannande svallvågor Älvsnabben dragit upp på sin förbifart.

Han hade en mörkblå skjorta, jeans och cowboyboats. De av solen automatiskt tonade glasögonen dolde hans ögon och gav ett hotfullt men förtroendegivande intryck. Han bleka stenansikte fäste sig genast på Werners näthinna, men blott en kort sekund innan en solreflex från det polerade skorpionprydda bältespännet kom som en blixt. Werner vände bort blicken och tänkte för sig själv. ”Denna man är farlig, förvisso gammal, men farlig.”

Den Gamle visade sig dock inte vara så farlig och när solen försvunnit bakom Tarnbris skortsten återgick hans glasögon till transparens och ett par vänliga ögon uppenbarade sig. Det skulle visa sig att Den Gamle satt inne med ovärderlig information om händelsen i Tyskland 10 år tidigare, Werners trauma, som han för alltid trodde skulle förbli obesvarat. Nu låg alla svar inom räckhåll, sanningen skulle segra. Sanning svart som sludge.

Pireus, tre veckor senare.

Hotellrumsdörren stod på glänt och Werner tog sig friheten att stiga in. Där inne låg Den Gamle nedbäddad under vita lakan. Klockan var snart tio på morgonen och den aktiva trafiken utanför hotellet gjorde sitt bästa för att skapa en otrevlig ljudatmosfär. Dessutom surrade den gamla luftkonditioneringen - svagt, men irriterande.

Werner knackade försiktigt i väggen och harklade ett försiktigt ”Godmorgon”

Svaret kom snabbt som en avlöning; ”Fy fan. Vad är klockan?”

Werner satte sig på en stol och undgick precis att trampa i en stor våt fläck på den röda heltäckningsmattan, en fläck som senare skulle visa sig vara oförklarlig. Eller var den det?

Han synade av rummet. Det var i princip ett identiskt rum som det han själv hade.

En dubbelsäng bäddad med blått överkast och vita lakan, tunna som smörgåspapper. Ett för litet skrivbord som var ockuperat av en svart laptop och till sist ett nattduksbord som pryddes av Marpol. Där låg den, liksom en bibel, och väntade på att bli uppslagen under nätterna då Den Gamle låg och drömde om de olika Annexen.  Ofta vaknade han kallsvettig och fick söka svaren i denna heliga skrift innan han lugnt kunde somna om.

Den gamle vred på sig, lade sig på rygg, satte på sig glasögonen, men fällde genast upp dem i pannan. Han hostade kort och sa:

”Det är bara nyttigt att bli lite full ibland och bete sig som ett svin!”

Visdomsord så gott som något och Werner minns finske matrosens ord på vägen då han som motorman och gröngöling i Gorthon Lines, tillsammans med eleven hade klagat på baksmälla. ”Pojkar, bakfylla är bara inbillning före 30.” Nu var Werner 32 år och han hade förstått vad finske matrosen menade. Men det som mötte hans blick denna morgon var baksmällan personifierad. Han hade aldrig tidigare sett en sådan bakfull människa. Den Gamles normalt bleka stenansikte var om möjligt ännu blekare och han såg stel och bister ut. Hans ansikte påminde närmast om en korsning mellan Ingvar Carlsson och Gösta Ekmans Papphammar.

”Ge mig lite vatten”, sa han, och Werner gick önskan till mötes.

 

”Du har väl inte glömt att vi skall åka till lilla ön idag och bada i salt?”, sa Werner.

”Nej för fan”, sa Den Gamle och tog snabbt på sig de kläder han natten innan läggdags tagit av sig och slängt i en hög.  Konstigt att dom liksom Werner precis undgått den mystiska fläcken på heltäckningsmattan.

”Vad är det där för en fläck?”, sa Den Gamle då han fick sen den.

”Jag vet inte”, sa Werner. ”Jag vill inte veta heller”.

”Inte jag heller”, sa Den Gamle, ”Kom så går vi”.

De tog ”The flying Dolphin IV” ut till den lilla ön Aegan. Med 35 knop behövdes knappt 40 minuter från Pireus innan delfinen kunde angöra Aegans hamn. Där låg lyxiga jakter sida vid sida med små fiskekuttrar. Werner tyckte den lilla ön var så vacker, men kände sig ändå lite vilsen. Den Gamle visste dock vart de skulle. Drygt 100 meter bort låg en liten badstrand. Av en tjock farbror hyrde de varsin badstol som kostade 3 Euro stycket för en dag. Billigt, tyckte Werner som genast beställde ett par öl en flaska vatten av den tjocke farbrorn. Den Gamle slet av sig sina kläder, krängde på ett par badshorts, kastade sig på stolen och somnade genast. Werner öppnade den kalla ölen, tog på sig sina fina blå badbyxor med gula svenska kronor på.

Han lade sig på sin stol och tittade ut över badviken och den lilla hamnen. Det var en aktiv trafik och precis som Den Gamle sagt så lade färjorna till med aktern före, ideliga perfekta häckförtöjningar. Och inte hade de bogpropeller heller utan skepparna släppte enkelt ett ankare och snodde runt det som om de inte gjort annat sedan de slutat krypa. Werner mindes tiden i Gorthon Lines och speciellt en gång då bogpropellern lade av på Joh Gorthon och de yngre styrmännen hade börjat stampa nervöst och yra om bogserbåtar. Även denna gång hade Captain Goodweather räddat situationen, som så många gånger förr. Två shacklar i vattnet och bogpropeller kunde man lika gärna ha hemma i potatisåkern.

Den Gamle vaknade försiktigt efter att ha fått sova ett tag.

”Snart vill jag bada”, sa han och sträckte sig efter vattnet. Kvällen innan hade vatten inte varit lika intressant och dessutom, som han sagt, ”knullade fisken i vattnet”. Men sent skall syndaren vakna och vatten, även fiskknullat, verkade smaka bra i strupen på Den Gamle.

Men Werner var inte intresserad av att se Den Gamle släcka indianernas törst i magen. Han ville veta, och det var sanningen han ville veta. Vad visste Den Gamle och varför? Det visade sig att han varit åtskilliga år arbetat vid den svenska sjöfartsinspektionen och varit nära inblandad i efterskalven till Werners tyska brott. Som ett slags bevis på hur länge Den Gamle varit inom branschen pratade han ofta om ”Trä60” som var en slags motsvarighet till den moderna brandsäkra A60-skotten.

Men äntligen, till Werners stora lycka, tog han bladet från munnen och berättade hur de tvingat tysken på fall. Beväpnade med Marpol, Solas och den Svenska Författningssamligen hade de marscherat mot Hamburg och ingen så stor statlig subventionerad svensk skara hade korsat den tyska gränsen sedan det trettioåriga kriget. Väl på plats hade den läxat upp både valpar och lärt gamla hundar att såväl sitta som Annex 1, samt hur det egentligen går till i ett maskinrum. Pejlar man en tank med 1 mm olja på toppen så blir hela stickan oljig. Det betyder inte att hela tanken är full med olja.  ”Die Dumme Schweden” fick kontraproduktiv mening och till slut hade till och med den allra mest obstinate Wasserpolizei givit upp.  Kvar låg pappret på bordet, signerat och stämplat med den tyska örnen. Ett dokument som friskrev Werner och alla de andra som bara försöker göra sitt jobb. Alla fartyg, i vart fall dom som var kölsträckta före 1982 och svenska.                Var friskrivna från den synnerligt dumma tyska särtolkningarna av Marpol. Werner hade helt ovetande avgått med flaggan i topp. Likt ett skyddshelgon för alla de andremaskinister som plöjer världshaven med risk för att åka in bakom svenska gardiner bara för att man inte följer de tyska örnarnas förljugna sanning. Aldrig mer skulle någon få knäcka en maskinist bara för att det inte gick att självlänsa en bottentank. Inte ens en andremaskinist kan bryta mot naturlagarna och bara för det riskera att kallas för skurk och få leva på vatten och bröd.  

 

”Men...”, sa Werner, ”men vad hände med dom tre bröderna Dalton?”

Han syftade på de tre yngre tuffa killarna från Wasserschutz polizei, som initialt gjort sitt yttersta för att få Werner bakom lås och bom. ”Vad hände med dom?”

Den Gamle log fundersamt och tänkte tillbaka på alla sina år som nybyggnadsinspektör i Shanghai för sjöfartsinspektionens räkning. Alla dessa fajter och näst intill handgripliga strider med snåla redare och stressade varvsförmän. Han mindes det gamla kinesiska ordspråket som alltid varit hans ledstjärna;

”Werner, om du sitter tillräckligt länge vid en flod kommer förr eller senare dina fiender att flyta förbi."

Han fortsatte efter en konstpaus på ett par minuter,"nu vill jag inte prata mer om detta. Aldrig mer, förstått?  Jag vill bada.”

Han slog ut med armarna och sa med barsk röst: ”End of story – No questions!”.

Det sista kändes välbekant för Werner och påminde om en turkisk föreläsare i skeppsinspektioner. Hade Den Gamle möjligen gått samma kurs som Werner en gång varit på? Detta fick han dock aldrig svar på för Den gamle var redan en bra bit ut i den lilla badviken.

Ty sådant är livet. Vissa frågor förblir obesvarade, liksom den mystiska fläcken, medan andra besvaras när man minst anar det.

Werner reste sig ur sin solstol, tittade upp mot den starka solen. Den hade börjat sin färd från toppen mot väster, men var fortfarande varm nog att värma en Skandinav och locka honom till bad. Han gick ner mot det gnistrande Medelhavet och följde Den Gamles spår ner i vattnet.

Werner kände att missmodet sedan händelsen i Hamburg liksom pressades uppåt och ut genom huvudet i takt som vattennivån steg längs hans vältränade kropp. Högre och högre steg det och när huvudet täcktes var alla oro och missmod borta och kvar var endast en ren och bekymmersfri maskinist – helt fri från synd.

End of story - no questions.

M/V Tyrusland. Jag var där för 15 år sedan.

Framme i Zeebrugge.

Sista kända bilden av gamla Stena Freighter. Stranden nästa?

Här kommer lotsen åkandes.

Denna törnens sista "titt-ut".

Det blåser bra vid "Tyska revet".

Det är samma gamla båtar som går på Lubeck.

Vår "au pair" jobbar tydligen extra på helgerna.

Morgonstund......

Okej, Nena! Var är dom andra 97 luftballongerna?

Hamburg, skådeplatsen för Ivan Parkers första novell.

Werner möter rättvisan och skakar hand med Tysken. Av Ivan Parker

Del 1 - Brottet

”Pilotladder on starboard side” sa dom på VHFen.

Mannen som pratade i andra ändan bröt på tyska, så som de gör i filmer som

handlar om 2:a världskriget.

Efter vi lossat lasten av papper, som vi förövrigt lastat i kanske en av

världens tråkigaste hamnar, styrde vi mot ”Elbe Eins”.

Överstyrman Avén sa att det hette så innan. Men nu var det nya tider, sa jag.

Kriget är slut och ”Elbe Eins” är Elbe.

Han skrattade lite och plirade sådär som han gjorde ibland. Precis som han hade hört min lustighet innan. Kanske var det min gamle far som berättat något liknande för många år sedan när Avén var nybakad styrman på färjorna hemma.

Jag rusade ner och hämtade lotsen vid lotsporten.

- Mind your head, sa jag när vi tog steget in i brädgången.

Jaa…,mullrade han med sina långa stämband.

Väl uppe på den mörka bryggan där risken för skallskador var obetydlig, erbjöd jag honom kaffe som sig bör.

Han tackade vänligen nej, berättade att han drack kaffe för att släcka törsten och nu var han inte så törstig. Jag var trött så jag tog en kopp av den svarta drycken, tänkte på människors egenheter, främst då den store tyske lotsens.

Så jävla gott är det ju inte att sörpla i sig Acrylamid att man gör det för att släcka törsten. En kall öl måste ju vara mycket bättre vid sådana tillfällen.

Nåja, det var på den tiden då det stora Acrylamidlarmet tjöt över nejden hemma vid.

Hela Hallandsåsen var ju full med det sedan de försökt borra genom gruset.

Jag funderade ibland på hur de hade tänk. Jag fick lära mig i lågstadiet att det var en rullstensås och inte urberg. Efter egen forskning i sandlådan hade jag kommit fram till att det är mycket svårt, rent av omöjligt att borra i grus. Det

visste de inte på Skanska, tyvärr.

Så nu hade de tätat med Acrylamid. Kor hade trillat av pinnen till höger och vänster uppe vid Förslövs-Grevie. Att det sedan skulle visa sig att det fanns i potatis kunde man ju förstå om man var hemma i den blomstrande potatiskulturen

som rådde på Bjärehalvön. Därför gick nu larmet hemma om Acrylamid i pommes frites och chips. Vattnet som gör att det rasar i sandgropen uppe på åsen tas naturligtvis upp av potatisen som växer på dess slutningar. 

Långsökt, men visst, om viljan fanns där kunde man ju säga så. Men hur i helvete kom det i kaffet som

jag erbjöd lotsen på väg in till Hamburg? Det vet inte jag.

Lotsen, som först hade tyckts lite skrämmande när han fyllde ut lotsporten, var en trevlig skit.

Han kallade sin före detta ledare för Mr Adolf Hitler kommer jag ihåg.

Vi språkade om det förestående Irakkriget där i mörkret. Han tyckte som jag, det var dumt att kriga, att Bush var en förvirrad man som krigade för att han var en svag president.

Röstfiskare och typ helt enkelt.

Men lotsen sa också att det var judarnas fel. Och bara för att Amerika var styrt av judar så hade Israel, som bombade på som galningar nere på Gazaremsan, den största skulden i detta inte så lite spända världsläge.

Hade de där judarna bara lärt sig av vad de själva hade fått utstå under Mr Adolf så skulle de vara mer fredligt sinnade, menade han.

Hmmm, sa jag, tog en slurk av det svarta giftet och frågade hur långt vi hade kvar till lotsbyte.

-Zwei stunden, brummade han.

Losten bytes senare och en ny kom ombord. Vi lade oss till rätta inne vid Wallmans kaj. Inte de för den gemene mannen kända salongerna tyvärr.

Vid Wallmans kaj i Hamburgs enorma hamn erbjöds inte mycket nöje. Där erbjöds bara spånskivor och gästspelet bestod av Wasserschutzpolizei och Port State Control.

Ett skådespel gott som vilket annat skulle det visa sig.

Ein, zwei ,drei!! ”Fritzarna” gick ombord på fallrepet.

Andremaskinist Werner stod mest och titta på deras långa svarta skinnrockar med guldgaloner, de vita mössorna där man skulle kunna landa en helikopter på, dessa rättvisans och vattnets poliser.

Han visste nog inte riktigt vad som väntade honom, ty han trodde sig ha rent mjöl i påsen.

Werner tittade på dem lite tufft, öppnande dörren och gick in i bygget för ännu en kopp kaffe.

Det ska väl inte vara några problem med dem tänkte han, tog fyra buttercookies, öppnade dörren ner i maskin med axeln och gled med vana steg  ner i gruvan.

Knappt hade han satt sig ner i kontrollrummet, fyllt sitt lite skäggiga ansikte med sina kakor innan det ringde i luren.

-”Maskin, Werner” svarade han så kaksmulorna flög över dom lättklädda damerna i Köpckes almanacka. Den absolut sista som skulle produceras i deras namn visade det sig.

Det slog honom att det var ett tag sedan han var iland och idkade umgänge med vackra damer men sen tänkte han inte mer. Han bara löd order…..

Det var nämligen så att chiefen ville att han skulle ta med sig oljedagboken och komma upp i salongen. Snabbt som en avlöning, tillade han för att få lite tyngd bakom sina ord.

De ville titta i den och prata lite med honom, det skulle inte medföra några problem trodde Chiefen. Det trodde inte Werner heller men……

Detta var början på ett litet helvete för maskinist Werner ty under ett par dygn skulle ha få smaka på rättvisan.

Werner tog boken under armen, vände sig mot den dataspelande förstemaskinisten som tittade upp från dataskärmen till  Werners stora förvåning, det bådade inte gott. Werner kände till hans förflutna.

Det visste förstemaskinisten, därför höll han tyst. Inte ett ord om sina 17 år som chief i Thuntank, om alla jävla besök av Wasserschutzpolizei. Blickarna räckte, de två maskinisterna talade samma tysta språk trots att han kunde varit

andremaskinist Werners far.

-”Jaha, ordnung muss sein som dom säger här”, sa Werner, kostade på sig ett leende, slog ihop klackarna på sina stålexskor och försvann ut mot lejdaren.

Werner stack in sin svettiga nuna i salongen. Gubbarna i soffan tittade alla tre upp samtidigt, sa vänligt ”Guten tag” till

Werner  och erbjöd honom att sitta ner.

Werner pejlade av dom snabbt. Dom påminde honom om bröderna Dalton.

Det var den långe som var den tuffe, mellangubben som var den trevliga och sen var den kortaste av dom, han var den blyge.

Den långe började genast fråga honom om huruvida han visste vad han hade gjort.

Werner såg frågande på honom. Han blev lite svettig, varm i ansiktet, nevositeten kom krypande.

Vad hade han gjort för fel? Han hade ju gjort som han blivit instruerad.

”Länsa här genom” osv….

Utrustningen var inte den bästa, man skulle till och med kunna säga att vattnet inte renades alls. Fastän man hade sagt att han kunde gott köra till det kom prickigt vatten så hade han inte gjort det.

Han hade stängt ventilen i god tid innan för att vara säker på att det inte kom olja i havet. Han ville ju att hans barn skulle kunna bada som han en gång hade gjort.

Miljön hade alltid varit viktig för Werner och nu satt han här i Hamburg och blev anklagad för att smutsat ner havet som han älskade så.

Nej, sa Werner. Jag vet inte vad som är fel. Jag har bara följt mina instruktioner.

Så som de har gjort åtskilliga år innan jag kom ombord, berättade han med lite darr på rösten.

Han samlade sig, tog ett djupt andetag. Plöstligt kände han att han fylldes av självförtroende.

Fan, han hade ju gott på fötterna. Hade bara den där småländska chiefen varit här också så skulle han få gå ner igen lika fort som han kom upp.

Men nu hade han ju mönstrat av i Liverpool. Likaså hade förstemaskinisten och skepparn.

”Ses i Liverpool”, jo jag tackar jag.

Kvar var han som högsta befäl att förhöra under dessa ”oegentligheters” tidsperiod, alltså de senaste 25 åren.

”Får dom här jävla fritzarna bestämma sitter väl jag bland tyska läderbögar inom en snar framtid”. Bakom ”svenska gardiner” som det en gång hette. ”Det här verkar inte bra” for det genom Werners skalle.

Werner fortsatte att berätta för de tre hur han gjorde när han länsade vatten.

De läste i sina böcker, följde med i oljedagboken.

Den långe tuffe skakade på huvudet flera gånger. Ibland pratade han med sina

kolleger, das  ist unmöglich, das ist verboten, man kan nicht bei selbst druck

die sludgetank drainieren!!? Das muss man können!

Flera gånger tittade han på Werner med skum blick, sa på sin typiska tyska porrfilmsdialekt.

-According to MARPOL, according to SOLAS…..

Werner tänkte i sitt stilla sinne, för fan hur vill du jag ska göra då? Har du

någonsin varit i ett maskinrum din jävla valp?

Klart som fan man inte kan dränera en tank som ligger i kölen på självtryck till en tank som sitter högre upp. Det fattar väl vem som helst? Eller?

Efter cirka 20 minuters korsförhör fick Werner gå. Det var tydligen dags för överläggningar och provtagningar i maskin.

Werner hasade sig ner i mässen, satte sig på sin stol, inga kakor, bara ett stort glas saft. Han var fortfarande varm i skallen. Tankarna for genom hans maskinisthuvud. Var det detta man gick tre år i skolan för. Att bli hånad av några tyska spolingar som inte visste ett skit.

”Tänk om dom spärrar in mig, det blir kvarstad, båten säljs och allt är mitt fel.”

Han märkte att han inte tänkte så rationellt längre. Tog ett glas saft till och tänkte på tiden som motorman. Det var bättre förr, även om det inte var på Johnson tiden han seglade manskap.

Lyckligt ovetande hade han bara gått iland när de här boysen kom ombord då.

Iland till nöje och förlustelse, aldrig att han tänkte på den stackars andremaskinisten som fick vara kvar ombord.

Men nu fick han sota för sitt syndiga leverne.

Dagen rullade på och Werner var åter i maskin. Han hade ingen lust att göra något så han satt mest med förstemaskinisten i kontrollrummet. Werner förklarade och förstemaskinisten lyssnade, eller rättare sagt, satt vid sidan om och spelade på datorn.  Men ibland så nickade han igenkännande eller mummlade något otydligt som Werner tog som ett,  ”ja det är för jävligt.”

Dom tre tyska Wasserschutzpolizei-gubbarna for runt där ute i maskin. ”Kunde inte vara lätt att undvika få olja på de vita skjortorna”, tänkte Werner.  Ja, om man ändå hade så mycket som en vit skjorta på sig när man satt där uppe i salongen. Slippa sitta och skämmas skitig som en gammal eldare i boilersuit.

Skjortorna hade de dragit in  på från rederiet, för att spara pengar. Det sista av värdighet som befäl hade dom sparat in på. Fy fan, snålheten visste inga gränser.

Hur fan skulle man nu se skillnad på folket ombord? Jobbet var ju det samma som vilket skitigt rep-jobb som helst. Bara med det tillägget att man kunde dömmas skyldig och hamna i spjället som maskinist. Man kunde ju undra vad nästa drag från kontoret skulle bli.

Börja ro för att spara bunker kanske? Det var väl det enda som fanns att spara på nu när dom skurit ner på så mycket i flera år.

Nya projekt.